Category Archives: Sjungabloggen

26 FEBRUARI, 2016

Jo, jag tänkte rannsaka mig lite och göra en uppdatering. Jag lovade ju mig själv att jag skulle unna mig lite sångstunder ofta, som inte hade något annat syfte än att de skulle få mig på bra humör. Det är lätt att man snöar in i teknikövningar och utvecklingstänk, vilket också är väldigt roligt men det här löftet handlade snarare om välmående.

Jag har sjungit av hjärtans lust väldigt ofta. Nästan varje dag =)

Tunga tankar har fått lindras och glädjeämnen har förstärkts. Jag tycker att det är något väldigt befriande med strukturen i musik. Harmonier och texter hjälper en att känna känslor samtidigt som det blir väldigt koncentrerat till några minuter. Ofta lyfter låten med ett stick/brygga och man kan ge gärnet i sista refrängen. Genialiskt på något sätt. Lättat hjärta varje gång oavsett hur humöret var när jag började =)

24 FEBRUARI, 2016

Att man blir glad av sång och musik är det många som kan skriva under på. Om man sneglar lite på ”Idol”-liknande program ser man att det är stora mängder, framförallt ungdomar, som söker sig till programmen. Många av dem berättar om hur sången och musiken är deras liv. Den har blivit en stor del av deras vardag!

Enligt Sveriges körförbund är det 600 000 svenskar som sjunger i kör. WOW! Många människor som känner glädje till att sjunga med andra ord!

Livet är inte alltid så lätt och många känner att sång och musik hjälper dem att bearbeta jobbiga perioder. Även om man inte behöver någon ytterligare bekräftelse än sin egen upplevelse är det lite roligt att höra att det faktiskt finns forskning på att musikterapi förbättrar den psykiska hälsan.

På hemsidan www.kulturellahjarnan.se beskrivs en föreläsning från 2015 med Christian Gold, som är forskningsledare vid forskningsinstitutet Uni Research i Bergen. Under föreläsningen berättade han om de positiva effekter som musikterapi har vid olika former psykisk ohälsa.

I en större undersökning, som han hade jobbat med, visade det sig att om man kompletterade vanlig behandling vid depression med två individuella musikterapi-pass i veckan så återhämtade sig patienterna betydligt bättre än de som enbart fick vanlig behandling.

Terapeuten kan använda sig av olika former av musikaliskt utövande i sin behandling. Musiklyssning, att patienten sjunger med till musik, improviserar eller skriver låtar.

Om du vill läsa mer om denna föreläsning och de effekter som musikterapi har vid schizofreni och autism kan du läsa det här.

22 FEBRUARI, 2016

När uttryck som “inte ska väl jag” , “oj, tycker du att den här gamla trasan är snygg??” och “nej, jag är absolut inte bra på den grejen” tenderar att florera som den dagliga dosen kaffe är det lätt att fastna i de tankarna.

Kanske har vi ett synsätt på oss själva där andra besitter storartade förmågor medan man själv är lite mindre bemedlad? Jag tror att många får ta just den inre kampen… Kan det möjligtvis också vara så att den jargongen är ett av många sätt att uttrycka sin ödmjukhet inför andra människor? Jag kan tänka mig att det kan vara så.

Jag gillar ödmjukhet skarpt. Jag försöker att leva med ett ödmjukt förhållningssätt  inför det mesta jag möter. För mig personligen har det öppnat många fler dörrar än det har stängt. Jag lyckas kanske inte alltid men jag hoppas innerligt att det är något som lyser igenom i sättet jag möter andra människor på.

Det är bara det att ödmjukhet inte står i någon sorts motsats till att gilla sig själv och vara nöjd i sin skapandeprocess. Inte i min värld i alla fall. Snarare tvärtom. Det betyder inte att alla bullar man bakar alltid blir perfekta eller ens bra. Det betyder bara att man njuter av att baka dem och gillar att äta dem. Man ställer om gradtalen på ugnen och provar igen. Om jag inte funderar så mycket på hur bullarna står sig i konkurrensen med trevliga grannfruns, som bakat sina med vaniljkräm och kristyr, kan jag njuta mycket mer av både hennes och mina. Nästa gång kanske vi byter recept. Så småningom kanske vi bakar de godaste bullarna i världshistorien om vi hjälps åt?

För snart två år sedan gick en fantastisk sångerska bort. Vi var goda vänner i vår tidiga 20-årsålder men när familjelivet och livet utanför studierna började kalla tappade vi bort varandra. Hon var den starkast lysande stjärna man kan tänka sig men hon lämnade alltid utrymme åt andra. Det fanns alltid en ödmjukhet inför andra människor och deras sångprestationer. Ett genuint intresse för andra och såg till det som var bra i både personligheter och sångröster. Hon förmedlade en trygghet, verkade veta hur hon ville använda sin röst och blev väldigt framgångsrik. Visst pratade vi någon gång om att hon kunde känna självtvivel och var inte alltid nöjd med sina prestationer men hon älskade att sjunga. Det lyste hela tiden igenom. Hon var trygg i skapandeprocessen och verkade bli alldeles uppslukad i musiken. Om hon hade fått leva vidare hade de stora världs-scenerna säkerligen varit hennes hemmaplan.

Vad vill jag få sagt med detta? Att gilla det man gör och vara trygg är inte en provokation mot jantelagen. Det innebär inte att man saknar talang eller att man nöjer sig där man är i utvecklingen. Det handlar bara om att inte se sina prestationer i någon form av diggilista på P3 där man hela tiden jämför sig med andra.

Sång och musik är levande och det blir inte alltid som man tänkt sig. Inte bull-bak heller. Man blir sällan färdig. Att hitta glädje och trygghet i den processen triggar inte någons hävdelsebehov utan får förhoppningsvis motsatt effekt. Tryggheten kanske sprider sig vidare?

19 FEBRUARI, 2016

Det går att förklara samma sak på tusen olika sätt! Jag har haft förmånen av att ha fått hjälp av många duktiga sångpedagoger på min sångresa. De allra flesta har förstått sig på min röst alldeles förträffligt och någon har visat tecken på det motsatta. Jag är så tacksam för alla dessa erfarenheter och olika infallsvinklar.

Jag har gått på fortbildningskurser som till en början kastat om hela min sångliga övertygelse, provocerat och skapat funderingar. När man har stött och blött ett tag inser man att det mesta ändå hänger ihop och många gånger är det olika förklaringar på samma sak. Dessa olika sätt att förklara saker på har verkligen berikat mig. Både som sångerska och inte minst i min roll som sångpedagog!

Vad vill jag då få sagt med det?

Jo, det finns många sätt att ta sig fram i sången och livet. Alla vägar bär till Rom sägs det. Kanske även här?

Har man viljan att ta sig fram till ett särskilt mål är antagligen ert ”sätt” en del i processen. Det behöver inte betyda att man vid ett senare tillfälle i livet håller med om sin fasta övertygelse när man var yngre men den har säkert spelat en viktig roll i utvecklingen.

Det går alltid att hitta någon som kan hjälpa till och vägleda på ett sätt som är stöttande! Att få hjälp att minimera mängden nitar och obehag. Både i livet och sången =)

Tro på känslan! Den är viktig =)

8 FEBRUARI, 2016

Ni vet känslan när man vaknar med övertygelsen om att i dag sitter det baske mig i kroppen? Just denna dag kommer det gå så himla enkelt och lätt. Uppladdningen är total.

Stunden infinner sig. Nu är det äntligen dags. Livet leker! Anouks ”Nobody´s wife” får dammas av lite grann.

Dags för första versen. Oj då, jag hade nog kunnat hoppa över Kinesiska muren med den övertändningen… Ja, ja släpp det och gå vidare. Tagga ner några hekton och hoppas att det bättre till refrängen. Njae inte riktigt. Texten sitter inte riktigt som jag vill och övertändningen släpper fortfarande inte. Ska jag ge upp och skita i allt? Nu är det visst dags för andra versen. Ok jag kör väl lite till då.

Bubblande energi och lagom anspänning. Äntligen! Som jag längtat! Refrängernas belt/edge/skrik eller vad man vill kalla det sitter som en smäck och jag känner hjärtat slå så hårt att jag nästan tror att jag ska föda barn. Allt bara stämmer.

Färdig. Vilken utmattning både känslomässigt och fysiskt! Rösten är pigg och fräsch och vill bara sjunga mer. Känslorna fullkomligt skriker av eufori. Kroppen återhämtar sig snabbt. Jag fortsätter. Dagen lyser i ett lyckorus.

Det är riktigt fint när allt bara klaffar. Humöret blir på topp och det känns som att kroppen hamnar i balans. Det var en bra gårdag vill jag lova.

5 FEBRUARI, 2016

Här kommer ännu ett inlägg om mat-affären. Apelsinerna ligger fint och ordnat i sin skål. Vägen dit var desto mer kaotisk…;)

Härom dagen skulle jag veckohandla lite snabbt och enkelt tänkte jag. Jag hade bråttom hem för att avlösa maken som skulle i väg. Jag parkerade bilen, avböjde vänligt men bestämt ett trevligt samtal med ett par kollegor som jag hittade vid ingången. Letade i en evighet efter sonens tandkräm som gör att man inte får munblåsor. Skit också, den var slut. Sprang vidare. Nej, jag missade tvålen. Sprang tillbaka. Höll modet uppe. Packade all frukt och alla grönsaker. Skulle väga allt på vågen och sätta på klisterlappar. Neeej! Apelsinpåsen gick sönder! Dubbelskit! Andas, andas djupt och lungt hela tiden… Äntligen klart. Snabbetalning i självscanningskassan. Nej, vad hände?? Fel kod? Attans, jag glömde byta kort. Gör om, gör rätt. Snabbt hissen upp till tredje parkeringsplanet. Insåg att jag tog fel hiss och hamnade längst bort från min bil. Men var hade den tagit vägen? Hade hissarna olika våningsplansknappar? Åkte till samtliga våningsplan innan jag insåg att jag inte hade min gamla vanliga bil. Jag hade ju den nya som jag knappt lärt mig ställa in sätet på. Äntligen kunde jag åka hem. Gick det snabbt? Nej. Maken fick ta med sig barnen… 

Effektiva Lisa – det är jag! Hur många gånger har jag inte upplevt samma sak med sångövning?? Viljan är så stark att jag bara SKA lyckas. Resultatet blir forcerat och jag får börja om. Gör om gör rätt. Ta det lugnt för guds skull!

3 FEBRUARI, 2016

Härom veckan såg jag en fantastisk föreläsning med röstläkaren Henrik Widegren på nätet. ”Rösten hörs mer än orden”. Som en informationskatapult berättade han entusiastiskt om de vetenskapliga studier som visat hur vi uppfattar personer med olika röstyper. ”Folk spenderar miljarder på att se unga ut men väldigt få tänker på att låta unga”. 

Tankarna föll snabbt på en artikel som jag läste för några år sedan. Torsten Flinck beskyllde Mikael Persbrandt för att ha stulit Flincks röst. Menade han att det var ett medvetet drag från Persbrandts sida för att uppfattas som den spännande, manliga och attraktiva man jag uppfattar honom? Att rösten egentligen är Torsten Flincks?? Är jag grundlurad?

Efter att ha sett föreläsningsklippet tre gånger på raken insåg jag att den timmen var en väl investerad aha-upplevelse.

Själv har jag aldrig känt mig begränsad i min talröst, vilket jag tror till stor del beror på att jag som liten hade ett brinnande teaterintresse. Genom scen- och teaterträning fick jag lära mig att använda talrösten på olika sätt. I efterhand kan jag se att jag omedvetet har använt dessa kunskaper på olika sätt i olika sociala situationer. Både som hotellreceptionist, lärare, tröstare, inspiratör, ledare osv. Det finns sociala koder kopplat till röstanvändandet och jag skulle aldrig komma på tanken att använda min fylliga talar-röst när jag pratar i telefon på bussen eller ska trösta barnen.  Jag känner nog att jag har koll.

Widegren berättar i föreläsningen att studier har visat att beroende på röstläge och hantering kommer vi bland annat att uppfattas som attraktiva/mindre attraktiva, unga/äldre och ledare/mindre bra ledare.  Att se dessa sociala mönster som finns dokumenterade kopplade till talrösten var väldigt intressant!

Jag får nog ändå konstatera att Mikael Persbrandts röst är hans och ingen annans. Röstlägen och melodier kan användas på så många olika sätt av en och samma person. Vad Persbrandt har tillgodogjort sig i tal-teknisk väg för att skapa sitt uttryck under vägens gång känns ointressant nu. Jag gillar hans uttryck precis som det är =)

Om du vill se föreläsningen så finns den här.

Här kan du läsa artikeln med Torsten Flinck.

1 FEBRUARI, 2016

När jag skulle handla i mataffären förra veckan hände något oväntat. Jag stod i kyldisken och lastade ner mjölk i kundvagnen när jag såg att en äldre farbror var på väg åt mitt håll. Han såg så snäll ut men rörligheten i benen verkade inte riktigt vara på hans sida. Det tog en liten stund för honom att ta sig fram och jag förstod snart att han sökte kontakt med mig. Jag sade hej och log.

Snacka om förvåning när jag förstod hans ärende. ”När jag såg dig blev jag så sugen på att prata lite” sade han. ”Nämen vad trevligt” svarade jag. Egentligen hade jag lite bråttom men en liten pratstund kan man ju alltid avvara tänkte jag. ”Ja, och så blev jag så sugen på att ge dig en kram” fortsatte han. Gapande fick jag fram ”Jaha, blev du det?. ”Får jag ge dig en kram” frågade han lite försynt. I några sekunder tänkte jag febrilt. Vad är det värsta som kan hända? Att han snor mina pengar? Ja, ja men då får jag väl jaga efter honom i så fall. Jag hinner säkert ikapp. ”Ja, men det är klart att du kan få” svarade jag. Där stod jag i mataffären och kramades med en vilt främmande farbror. En väldigt odramatisk upplevelse egentligen men det var utan tvekan min första ”främmande farbror i mataffär kram”.

Kanske är han en kramspridare här i världen? Kanske har något hänt i livet eller med kroppen som gjort att han blivit lite extra kramgo på äldre dar? Det spelar ingen roll. Han vågade blotta sig fullkomligt och be om en kram. Det hade inte jag vågat.

Att låta en publik/medmusikanter komma nära ens hjärta är också väldigt läskigt. Fast underbart. Att inte skydda sig med murar av teknik, en rollkaraktärs känslor eller något manér är naket och blottande även för mig. När jag sjunger det som jag behöver berätta, även genom en rollkaraktär, är jag tvungen att gräva djupare än så. Tekniken och karaktären får sitta i ryggmärgen och inte agera som ett skydd. Det är då sången berör på riktigt. Inte minst mig själv…

Jag kanske inte blir någon ”kramare” i mataffären men jag har bestämt mig för att ge hela mig genom sången. På vinst eller förlust. Rätt gött ändå =)

29 JANUARI, 2016

Vill bara säga att det verkligen inte är helt lätt att lära sig något nytt så att det sitter i ryggmärgen. Jag har sällan problem att se processen i ett längre perspektiv när det kommer till andra men när det gäller mig själv verkar all vett och sans ha försvunnit ibland.

Familjen har kaniner som springer fritt i huset som små söta blandningar av katter och hundar. De verkar ha en inlärningsprocess som ser ut så här: de är envisa som åsnor och ger sig inte förrän de lyckats med sina projekt. När de väl lärt sig hur de ska bära sig åt, att exempelvis smita från uteburen, kan de det för alltid. De gör det om och om igen. Som kaninföräldrer får man klura ut något kreativt och bygga nytt på rymningsstället så att inte familjelyckan byts mot familjekatastrof!

Så fungerar inte jag! Eller så många andra människor jag känner. Vägen från att en gång ha lyckats med en ny teknik till att den ska hänga med per automatik är lång. För att de gamla ränderna inte ska lysa igenom måste man medvetet öva in den nya tekniken om och om igen. Kanske till och med i varje ny textrad. Det räcker inte att ha lyckats några gånger. Vanans makt är stor (och stark!).

Däremot kan jag känna igen mig i kaninernas envishet. Den är nog vansinnigt bra att ha ändå! I mitt fall är den säkerligen nyckeln till att lyckas =)